James Craig var den viktigaste unionistpolitikaren i Nord-Irland på fyrste halvdel av 1900-talet. For mange av dei som har ynskt seg vidareføring av Nord-Irland som del av Storbritannia, var han sentral i den mobiliseringa som heldt Nord-Irland innanfor unionen. Desse vil òg rekna han som den sentrale personen som bygde Nord-Irland som ein «stat» med parlament, regjering og høg grad av indre sjølvstyre frå delinga av Irland i 1921. Utan dette – meiner mange unionistar – ville unionen aldri ha stått imot den væpna aktivismen for irsk samling som IRA og andre republikanske grupper har stått for. Dette er symbolsk uttrykt ved at gravstaden til Craig er på parlamentsområdet på Stormont.
Blant nasjonalistar i Nord-Irland er han tilnærma unisont fordømt som den hovudansvarlege for oppbygginga av Nord-Irland som ein diskriminerande stat. Som aktiv medlem i Orangeordenen og statsminister for Ulster Unionist Party hadde han eit vesentleg ansvar for at Nord-Irland aldri vart akseptert fullt ut blant dei som høyrde til det nasjonalistiske mindretalet.
Slik var det ikkje berre fordi mindretalet var prinsippielle nasjonalistar, men også fordi Craig si regjering kravde lojalitetsfråsegner til den britiske kongemakta, fastsette valreglar som var skreddarsydde for unionistpartiet, vedtok unnatakslovgjeving som var svært autoritær, bygde opp eit militarisert og valdeleg politi som var fiendtleg til minoriteten i Nord-Irland og dessutan såg til at unionistar vart favorisert på bustadmarknaden, i arbeidslivet og innanfor utdanningssektoren. Det regimet James Craig etablerte, peikte såleis fram mot borgarrettsprotestane mot slutten av 1960-åra, og måten dei vart handert på – som leidde inn i the Troubles (åra 1969–1998).
Kommentarar
Kommentarar til artikkelen blir synleg for alle. Ikkje skriv inn sensitive opplysningar, for eksempel helseopplysningar. Fagansvarleg eller redaktør svarar når dei kan. Det kan ta tid før du får svar.
Du må være logga inn for å kommentere.